Kapitel 9

När Carrie kom till en park så satte hon vid en bänk och grät. Förbi gick Casper och Kate. Kate såg Carrie på långt håll så när dom kom närmare Carrie så kysste Kate Casper.
Plötsligt sa Casper:
-Släpp mig! Jag vill göra slut.
-Va!! Varför vill du göra slut?? frågade Kate.
Casper svarade:
-Jag älskar dig inte längre.
-Jag vill aldrig ser dig mer, sa Kate och gick hem.
Casper fick se att Carrie satt och grät så han gick fram till Carrie och sa:
-Är det ledigt här?
Carrie tittade upp och fick se Casper.
-Ja, om du vill det, sa Carrie.
Casper satte sig bredvid Carrie.
 
Casper är med i fotbollslaget. Han är lika gammal som Carrie är.
Casper sa:
-Varför sitter en söt tjej so du på en bänk och gråter?
-Det är en rörig historia och du vill nog inte höra den, sa Carrie.
-Jag vill gärna höra den, sa Casper.
Så började Carrie att berätta allt från början till slut. När Carrie hade berättat färdig så sa Casper:
-Oj, stackar dig. Men gör så här.
Cykla hem till mr Roman och så får ni lösa upp detta.
-Tack Casper. Det var skönt att prata ur mig, sa Carrie och reste sig och tog sin cykel.
Carrie sa:
-Imorgon ska jag hämta min kompis Laura med bil, men ska jag hämta dig också?
-Ja, det kan du väl, men du har väl inget körkort? sa Casper.
-Förlåt. Jag menar att min chaufför ska köra, sa Carrie.
-Men då förstår jag. Vi ses i morgon och jag vill höra allt efter du har pratat med mr Roman, sa Casper.
Carrie började att gå hemåt men plötsligt sa hon:
-Men Casper var bor du?
-Jag bor faktiskt bredvid din fosterfamilj, sa Casper.
 
Så dom fortsatte åt var sitt håll. Carrie cyklade hem och när hon kom hem så ställde hon cykeln och gick in.
När hon kom in så fick hon se Peter sitta på trappan.
Peter reste sig och kramade om Carrie.
Han kramade om Carrie länge.
Plötsligt sa Carrie:
-Pappa, jag får ingen luft.
Peter sa:
-Oj, förlåt. Men jag har varit så orolig för dig. Var har du varit?
-Jag har varit i parken och träffat en skolkompis, sa Carrie.
-Okej. Men är du reda att prata om detta? frågade Peter.
Carrie sa:
-Ja, det är jag fast jag är lite glassugen.
-Men då går du till vardagsrummet medan jag går och hämtar glass, sa Peter.
Så Carrie gick till vardagsrummet och satte sig i soffan. När Peter kom in med glassen och satte sig bredvid Carrie.
Dom satt tysta en stund då sa Carrie:
-Nu vill jag veta hela sanningen.
-Det klart du ska få göra. Det började innan du föddes.
 Jag och din mamma träffades strax innan du föddes, så en dag när vi satt ner och planerade om våran framtid så sa plötsligt din mamma att hon inte ville ha barn, hon var inte redo.
 Jag frågade varför och hur vi skulle göra, sa Peter.
-Så kom jag till min fosterfamilj.
 Men varför skrev morfar att mamma är död om nu mamma lever. Var är hon nu då? sa Carrie.
Peter sa:
-Hon jobbar på skolan.
-Va, vänta kan det vara Jenny? frågade Carrie.
-Du gissade rätt, sa Peter.
-Men varför var ni så nära mig? frågade Carrie.
-Jo, det var så att vi ville ändå veta hur du mådde och rektorn på skolan vet om våran förhållande med dig. Du kan träffa Jenny imorgon. Jag kan åka före dig till skolan, sa Peter.
 
Carrie åt glassen och tänkte:
 "Skönt på ett sätt att mina föräldrar lever så som min fosterfamilj behandlade mig"
Peter såg på Carrie hur hon satt och tänkte.
Peter sa:
-Vad tänker du på?
-Jag är glad att jag har dig och nu mamma. Jag skulle vilja ringa till mamma, bara få prata med henne och krama henne, sa Carrie.
Plötsligt så ringde det på dörren och Carrie sprang och öppnade. Dom flesta betjänter hade ledig.
När Carrie öppnade dörren fick hon se sin mamma. Carrie flyttade på sig och Jenny gick in, Carrie stängde dörren och kramade Jenny och grät.
Peter kom ut i hallen och frågade vem det var och då fick se Jenny kramade Carrie och Carrie grät.
Jenny sa:
-Förlåt Peter! Men jag kunde inte vänta tills imorgon. Jag har saknat Carrie så mycket.
-Det klart du ville träffa Carrie men nu kan Carrie gå upp och lägga sig, så kan jag och du prata lite, sa Peter.
 
Sen gick Carrie upp på sitt rum och la sig.
Jenny och Peter gick in i sovrummet och la sig i sängen och pratade halva natten.
Jenny sa:
-Hur visste Carrie att jag var hennes mamma?
-Jo, hon hittade din klänning som hon tänkte ha på balen i morgon, sa Peter.
-Just det! På lördag fyller våran älskade dotter 18 år. Så vi får grubbla på vad vi ska ge henne, sa Jenny.
Sen så somnade dom också.